"När ska du sluta se ledsen och trött ut?"

Det undrar 6-åringen. Och ja, jag ser ledsen och trött ut och tänker se ledsen och trött ut så länge det behövs. Jag kommer inte vara ledsen och trött hela tiden, men emellanåt, när verkligheten vill ha lite extra utrymme.

När jag skrev det här inlägget hade jag blivit en generation äldre, den sista av min gamla hade gått bort. Men två föräldrar var kvar, och nu var det de som var de gamla. Två personer mellan mig och det att vara äldst i en släktkedja. 

77 dagar efter nämnda inlägg blir jag faderslös. 77 dagar. Återigen en måndag eftermiddag. Den här gången fanns inget utrymme att ge upp tid som man inte trodde man hade. En pappa som aldrig gjort något förhastat fick plötsligt väldigt bråttom, och på ett sätt var väl det lika bra.

Men jag har inte bråttom med att sluta vara ledsen.
Det trötta kan jag däremot ge upp.