Jo, ibland har man ju tid att fundera. De tre tillsammans är en konstig ekvation som jag inte kan räkna ut.
Man far runt utan att ha tid. Inget blir riktigt klart för att man inte har tid. Inte tillräckligt med tid för varken det ena eller andra. Jobb, hem, barn, man, vänner, släktingar. Med näsan ovanför vattenytan. Och så det dåliga samvetet. Men så är det i livet. Det är ont om tid helt enkelt.
Sen kommer döden. Trots att man inte vet hur nära den är så vet man att den är där. Man vet också att den är där för att ta med sig din farmor. Och det är ju okej, det är så det ska vara i livet, de gamla är de som går först. Men man vet inte när, och du som nästan inte har någon tid. Fem minuter? Fem timmar? Fem dagar?
Men helt plötsligt är tid allt du har. Och det är också allt du kan ge till någon som närsomhelst levt klart. Och när döden äntligen kommer undrar du varför den tog så lång tid på sig. Kanske har mycket att stå i den också. Knepig logistik och sånt.
Det sägs att kroppen blir 42 gram lättare när en människa dör. En anhörig som väntat och väntat och väntat känner en lättnad betydligt större än så när döden och tiden gjort sitt och livet är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar