31 december 2011

Nästa år, då ska jag...

... inte tjata.
... inte skälla.
... inte gnälla.
... låta barnen bestämma.
... bara servera hemlagat.
... kasta alla halvfabrikat vi har i frysen.
... helt sluta svära.
... motionera regelbundet.
... aldrig stressa.
... alltid ha tid.

Eller vänta, det här stämmer ju inte. Jag blandar nog ihop nyårslöftena med önskelistan till tomten.

Nytt försök:

Nästa år ska jag...

... köpa ny plånbok.
... åka på skidresa.
... köpa snyggt tyg att sy nåt av.
... skaffa smartphonevantar.
... inhandla lite nya kläder.

Det låter rimligare. Jag är nog bättre på att hålla en önskelista än ett nyårslöfte, och det är väl bara att hoppas att lite egocentrering kan resultera i en ängels tålamod och stora depåer energi.

Gott nytt år till er som hittat hit!
Må bubblet smaka ikväll och huvudet vara snällt mot er imorgon!

26 december 2011

Husmorstips: Botemedel mot hicka

Inget är så effektivt mot hicka som ren och skär skräck. Att efter flera dagars hickande och hackande få se fasan i vitögat.

Maken: Ska jag skrämma dig?

Jag: Ja. (Tämligen skeptiskt eftersom jag inte kan skrämmas på beställning)

Maken: Du är gravid.

Nu är jag en logiskt tänkande människa som kan skilja på sanningar och hitte-på. Men dessa tre små ord tog bort hickan direkt och har inte dykt upp efter det heller.

Skönt att både jag, min man, min kropp och mitt undermedvetna är helt överens om att det inte blir fler barn i den här familjen.

21 december 2011

Varning! Innehåll ej passande för minderåriga.

Det här är verkligen inte en sån blogg. Inte för att den försöker vara duktig eller så, ärligt talat är den inte ens särskilt snäll alla gånger, men det måste väl finnas gränser.

Det är inte sånt här folk vill se. Eller vissa vill väl det men de letar sig någon annan stans. De kommer inte bli stammisar här i alla fall, utan snarast rejält besvikna och det redan vid nästa inlägg.

För det här är en engångsförteelse, jag kommer inte visa upp mig såhär igen.

Jag ber om ursäkt i förväg till er som är regelbundna besökare och som vant er vid småmuttriga inlägg som emellanåt kan bjuda på lite underhållning. Det har aldrig funnits någon tanke på att visa så här mycket av mig, det är ju för bövelen inte ens säkert att alla av er vet vad jag heter! Jag har ju inte presenterat mig.

Ändå kan jag med att fläka ut mig på det här sättet. Och sänka bloggen till en så låg nivå.

Smaklöst.

Okej. Ni har blivit varnade och har haft alla möjligheter att söka er till mer kvalitetsinriktade bloggar. För nu är det dags.

Här är jag. Naken.

Med lila händer, panna och snippa.

Varför jag är naken på bilden?

"Jag kan ju inte rita kläder" förklarar 3-åringen.










20 december 2011

Att fånga dagen

Fångar dagen gör vi nu i sviterna efter två barns magsjuka. 3-åringen kollar Teletubbies och återhämtar sig. 6-åringen rusar runt och deklarerar att hon är sjuk men hon har ändå dragit igång ett omfattande städprojekt i sitt rum. Emellanåt kommer hon ut i köket bara för att ge mig onda ögat över att jag inte hjälper till. Men jag är väldigt upptagen i Teletubby-land, kaffet dricker liksom inte upp sig själv.

18 december 2011

Att göra vad man kan

Dagen går åt till att underhålla lilla barnet som jag tror mår bra, och att ta hand om stora barnet som definitivt inte mår bra. Däremellan äter jag vitpepparkorn och önskar låtar till Musikhjälpen såhär sista dagen. Passar även på att dra ett litet strå till stacken via bloggen, nån nytta ska det väl vara med den:

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv."

12 december 2011

Döden. Och livet. Och tiden.

Jo, ibland har man ju tid att fundera. De tre tillsammans är en konstig ekvation som jag inte kan räkna ut.

Man far runt utan att ha tid. Inget blir riktigt klart för att man inte har tid. Inte tillräckligt med tid för varken det ena eller andra. Jobb, hem, barn, man, vänner, släktingar. Med näsan ovanför vattenytan. Och så det dåliga samvetet. Men så är det i livet. Det är ont om tid helt enkelt.

Sen kommer döden. Trots att man inte vet hur nära den är så vet man att den är där. Man vet också att den är där för att ta med sig din farmor. Och det är ju okej, det är så det ska vara i livet, de gamla är de som går först. Men man vet inte när, och du som nästan inte har någon tid. Fem minuter? Fem timmar? Fem dagar?

Men helt plötsligt är tid allt du har. Och det är också allt du kan ge till någon som närsomhelst levt klart. Och när döden äntligen kommer undrar du varför den tog så lång tid på sig. Kanske har mycket att stå i den också. Knepig logistik och sånt.

Det sägs att kroppen blir 42 gram lättare när en människa dör. En anhörig som väntat och väntat och väntat känner en lättnad betydligt större än så när döden och tiden gjort sitt och livet är kvar.


08 december 2011

Balanserad tillvaro

Fördelen med december är att man kan väga upp all skit med julemys. Glögg, ljus och vilket bakverk som helst som innehåller saffran kan ju få den suraste av sura på fötter igen.

Och med suraste av sura menar jag mig själv. Jag tror inte det biter på grobianer.



05 december 2011

Åt helvete med idioter!!!

Hur faan kan du med?! Stå och härskarteknika mig bara sådär! Ditt jävla rövhål!!!

Sånt kan man inte med att skrika i öppna kontorslandskap, men det är väl kontentan av det jag försöker förklara i lite mildare ordalag.

Tyvärr är och förblir vissa människor grobianer (jag pratar inte om djuret, det råkar bara dela namn med ett begrepp för att beskriva en idiot). Det är väl inte mycket att göra åt, bara räkna till tio och djupandas precis som när man bråkar med barnen.

Den liknelsen säger faktisk lite om vilken mental ålder somliga befinner sig på...

04 december 2011

Kalasdag

Om inte den här 6-åringen blir partyfixare när hon blir stor vet jag inte vad. Efter att gallrat å det grövsta bland kalasinbjudningarna landade vi på 16 barn. Hemma hos oss.

På nåt magiskt sätt står lägenheten kvar och är efter tvagning är den i prima skick. Eller ja, i samma skick som innan i alla fall.

Sen har vår avkomma föräldrar som inte kan datum och dubbelbokar kalas samtidigt som 3-åringens dansföreställning går av stapeln. Vilken fantastisk tur man har som har fina människor i kompisskaran som bara finns där, hjälper till med kalaset och lånar ut sin bil så att dumma mamman och 3-åringen snabbt och smidigt kan åka till dansföreställningen. Tack!

Nu: Trött mamma, glad firad 6-åring, stolt liten fågel som gjort sitt livs första föreställning (utanför dagis).

Vet inte om dagen bör firas med en god belgisk öl eller en stor skål glass med mängder av strössel. Kanske både och?


Hej bloggen!

Nejdå, jag har inte glömt dig, inte den här gången heller. Det har bara varit annat som krävt min uppmärksamhet, sjuka barn till exempel.

Jag har varit beredd sedan terminsstarten. Varje arbetsdag avslutas med en genomgång av vad som eventuellt behöver lämnas över till någon annan ifall jag skulle behöva vara hemma. Ibland har jobbet fått följa med hem bara för att vara på den säkra sidan.

Med facit i hand var alla förberedelser bortkastade, fram till nu har ju ungarna varit friska. Fast det senaste har det varit värsta OS-stafetten i febrar, kräkor och hostighet. En annan vill ju inte vara sämre utan det var väl lika bra att testa lite sjukdom en karensdag eller så. Överskattat tycker jag.

Dessutom visar det sig att det inte går att jobba med sjuka barn hemma. Och dumma mammor är allt bra dumma när de inbillar sig att de ska klara av att jobba trots feber. Det enda de klarar av är att gråta till Project Runway.