En sorgens dag...

Det är så ledsamt här ikväll. Från hjärtat, olyckligt jämmer blandat med tröstlös högljudd gråt. Det gör ont att på nära håll bevittna sådan sorg. Man försöker finnas nära. Trösta. Men det känns som att man inte räcker till när livet och allvaret knackar på. Trots att det i sammanhanget känns som futtiga ord försöker man ändå:

"Han har levt ett bra liv. Han har det bättre där han är nu." Ikväll kramar vi om varandra och tänder ett ljus, 7-åringen och jag.

Han var en mycket tapper guppy.

Längsta påsken ever...

Alltså det är ju trevligt att vara ledig, absolut. Och sedan i skärtorsdags har den här familjen hunnit med mer än vad den gör under en vanlig hösttermin. Barnen ha bråkat ungefär så mycket också. Alltså går jag och lägger mig kl nio (kroppsklocketid) fast uret mallar sig och påstår att det är sommar.

Imorgon är det tredje dagen och jag hoppas på en humörmässig uppståndelse från min sida. För hur mycket den där snickarsonen än led på korset så slapp han i alla fall martyrskapet hos två trotsungar som "inte fått nåt godis alls" och "aldrig får göra nåt kul" och ilskvrålar i en timme efter man varit så jävla dum och tagit med dem på bio och proppat dem fulla med godis, popcorn och läsk.

Gonatt från den, enligt 4-åringen, "dummaste mamman i hela världen". Kom ihåg vart ni hörde det först.

Det blir ett jävla liv helt enkelt

Det här att 4-åringar aldrig slutar prata och att de samtidigt är sjukt lättkränkta. Det är lätt att göra fel och trampa på små små tår om man säger så.

Djuren är ju också människor

När vi ändå pratar om fisk. Häromdagen skulle vi äta räkor, barnen åt lax. De har ätit räkor förr, men vi brukar liksom inte ha de där oskalade, det blir så kladdigt. Men nu var det precis vad som stod på matbordet.

Båda barnen började med att jubla över räkornas gullighet. Sen insåg de att de inte levde längre.
4-åringen: MAMMA! Det är någon som har DÖDAT räkorna!!
7-åringen: Hur kan man bara döda räkorna?! De ville ju bara leva ett GOTT LIV!

De levde ett gott liv. Det blev gott för mig. Och guldstjärna för att jag valde att inte påminna om innehållet i de gulliga korvarna och köttbullarna som äts var och varannan dag i det här hemmet.

Vansinnet kommer förr eller senare

En av dotterns akvariefiskar har förvandlats till den där i Hitta Nemo, den som inte klarar av fångenskapen i akvariet utan blir besatt av bubblor. "Bubbles! Bubbles! My bubbles!" Den verkar tycka bubblor är väldigt kul helt enkelt.

Sen att jag sitter i evigheters evigheter och glor in i akvariet och blir upprymd över att den nya randiga fisken vågar kika fram från sina gömställen. Jag inser att jag och bubbel-gillar-fisken har mer gemensamt än vad som är önskvärt.

Oskyldigt anklagad

Jag har inte ens klivit upp ur sängen. Maken är i köket med ungarna och fixar frukost. 7-åringen är arg och skäller och svär (oklart varför) och anklagar MIG för att vara dum och för att något (oklart vad) är MITT fel (hur?).

Nej, jag tänker inte äta frukost med familjen den här morgonen.

Mentala ordningen återställd

Jag har kollat på Familjen Annorlunda. Nu har jag funnit en inre frid. Dagens konstanta 4-åringstjat och nedstökande och röjande var en goddamn dans på rosor, nu vet jag det.