Fyra dagar hemma, bara familjen, inga planer, bara lugn och ro. Som jag sett fram emot detta! Dum som man är tänkte jag inte på att saker inte alltid blir som man tänkt sig...
Halva påskjäveln har istället gått åt till att försöka bli fri från krassligheten, halsontet och yrseln som tyckte det var lämpligt att hälsa på nu. Det gick bra och på den tredje dagen var det både jag och Jesus som reste oss igen med Torsten Flink som soundtrack (6-åringen har köpt Melodifestivalskivan). Nu vänder det, tänker man, dum som man är...
Sen tror man att man ska få sova. Och det får man - på soffan kl 4 på morgonen. Då har två skitungar sparkat runt med vassa knän, gnällt, skällt och snott täcken i tre timmar och tillslut går ögonen kors och tvärs precis som förmågan att hantera saker på ett moget sätt. Och tre timmar senare tycker barnen att man ska gå upp och vara glad...
Om man ser den här dagen från pappans perspektiv så kanske han fick mer av ett överraskningsmoment när han slog upp sina blå. Utvilad efter en natt för sig själv i extrarummet för att kompensera tidigare sömnbrist klev, nej dansade, han ur sängen. Jag gissar att solen lyste och det satt små kvittrande fåglar på fönsterblecket. Han nynnar och hopsastegar ut i köket där han redan kan se sin fina välkammade familj sitta och äta frukost à la cornflakesreklam. Men nåt är fel. Det är grått, regnigt, ilsket och har stora påsar under ögon. Den onda häxan måste ha varit i farten och förtrollat familjen.
Eller så är det så jävla enkelt att han gift sig med den elaka häxan. Det är i alla fall så det känns idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar