22 oktober 2011

"Hur går det med din blogg egentligen?"

Det frågade precis maken. Första reaktionen är såklart "Har han koll på det". Andra reaktionen är det lilla dåliga samvetet.

Men bloggen, du ska veta att det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag är inte trött på dig eller så, vi har bara inte haft tid för varandra det senaste. Kanske har jag också känt att du inte riktigt lyssnat heller eller velat förstå vad jag menar. Men kan vi inte bara dra ett streck över gammalt groll och försöka hitta tillbaka till varandra? Va? Det behöver väl inte vara svårare än så.

Du är inte den enda som hamnat i skymundan, tro mig bloggen när jag säger det. Du kan ju kontakta min familj, mina vänner, lägenheten, cykeln, dagiset, jobbet, symaskinen och min distansutbildning om det känns bättre. Om det känns riktigt jobbigt kan ni ju starta en stödgrupp tillsammans.

Okej, jag måste gå nu men vi ses sen. Nejdå, vi kommer inte tappa kontakten, jag lovar.



2 kommentarer:

  1. Om bloggen, familjen, vännerna,lägenheten, cykeln, dagiset, jobbet, symaskinen och distansutbildning har hamnat i skymundan allihop, vad göööör du egentligen om dagarna, undrar jag. Wordfeudar?

    SvaraRadera
  2. Det gäller att ignorera allt i ungefär samma utsträckning för att finna balans. Och tid för Wordfeud såklart...

    SvaraRadera