01 september 2011

Hej!

Hur mår du? Jag mår bra.

Jag skriver det här brevet till dig eftersom jag aldrig ringer eller åker och hälsar på.

Min hatkärlek till sociala medier är stor; på ett sätt tror jag de tar bort det riktiga kontakt-i-verkligheten-livet, på ett sätt tror jag de räddar många från att bli lappsjuka. Nu används alltså detta forum som ett substitut för brev med frimärke. Eller ett telefonsamtal.

Sedan det började dyka upp små blonda rosa människor i vårt hem har det blivit drastiska förändringar i det sociala livet. Jag kan naturligtvis inte tala för min bättre hälft i den här frågan men jag är rätt säker att han håller med. I vilket fall är det här mitt brev, han får skriva sitt eget.

Det kom ju självklart in nya vänner i mitt liv i och med förvandlingen till "mamma".
(Tack för att det funnits utrymme att ventilera knasiga frågor som jag aldrig hade vågat ventilera med barnmorskor eller förskollärare.)

Sen finns det de som man delat halva sitt liv med och som nästan vet lite väl mycket om en.
(Tack för att ni finns kvar och för att det funnits utrymme att ventilera knasiga frågor som jag aldrig hade vågat ventilera med barnmorskor, förskollärare eller folk som bara känner mig i rollen som "mamma".)

Innan barnen var vi så unga och fågelfria och hade alltid pengar till öl och nudlar. Det var konserter, bio, måndagsmiddagar, rom- o cigarrkvällar, hemgjort rödvin o popcorn, paraplyträd, maskerader, festivaler, a-kassa på sommaren, schlagerglitter på våren, öl och sällskap året om.
(Tack för att ni gjorde mina tidiga år i staden så vansinnigt roliga och dekadenta.)

Det finns fortfarande de som lever sitt dekadenta liv i våra gamla kvarter men med fast jobb och köpevin - och det går inte att hålla jämna steg med de när det gäller.
(Tack för att jag får glädjefyllda tillfällen att försöka hålla jämna steg med er.)

Ibland verkar tiden inte spela någon roll. Ett styng av dåligt samvete kan ge sig till känna för att det var så länge sen sist, men det behövs ingen tid att hitta tillbaka.
(Tack för att vi kan prata och lyssna och analysera och berätta tills rösterna blir hesa.)

Det sägs att blod är tjockare än vatten. Vilken härlig garanti!
(Tack för att ni kommer finnas kvar som ordspråket lovat.)

Du vet hur det är, det hoppas jag i alla fall. Jag vill ringa, men det tar minst en timme. Jag vill hitta på spontana grejer på kvällen, men då är det dags för barnprogram, middag och kvällströtta barn. Istället håller jag tummarna för att du kommer finnas kvar när jag/vi/alla kommit ur bubblan som småbarnsåren är. Tiden spelar allt mindre roll för mig och jag hoppas det är samma för dig.

Om du tror att jag drar mig undan så stämmer inte det, jag försöker bara hålla näsan över ytan och klara av vardagens pusslande.

Nu bör jag ju ringa ett och annat samtal och skicka ett par brev. Det finns ju svåråtkomliga människor som lever sitt sociala liv i den riktiga världen utanför world wide web, och som inte nås av mitt budskap här.

Jag ska bara...

5 kommentarer:

  1. fantastiskt brev. håller med i väldigt mycket.

    SvaraRadera
  2. Instämmer & ser fram emot nästa gång vi ses!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Tack för ditt brev.
    Hur mår du?
    Jag mår bra.
    Jag har en mishmashblandning av färger och kalufser hemma, men jag känner ändå samma sak.
    Vi har kallsupat ganska många år nu och drömmer därför ihärdigt om en lugn och sansad simtur med gamla härliga vänner då och då.
    Vi kan väl höras om det någongång?! ;)
    Skriv snart så skall svar snart sändas!
    /Mamma Bejkon

    SvaraRadera
  4. Vad bra du skriver och beskriver det! Du rockar!
    //Anna

    SvaraRadera