Är det en present till mamman på självaste Alla hjärtans dag?

Eller är det Livet som vill spänna musklerna och kaxa sig lite igen? För varför, VARFÖR, skulle jag annars behöva åka till skolan och plocka hem en magsjukeunge just idag när barnen laddat för jättemys och hjärtig mat och annat som de små konsumenterna gått på bara för att handeln bestämt att vi ska tycka om varandra just idag? Eller är det helt enkelt så att min avkomma tycker att det blir lite extra festligt om man kryddar firardagar, födelsedagar och nyårsaftnar med magsjuka? Jag tänker tvärtom, att sjukstugan blir lite festligare om man kryddar den med ett glas vin.

Osanitärt nötkreatur?

"Bajsig ko, bajsig ko. Trallala la la bajsig ko."

Femåringen trallar och sjunger för full hals. Mamman undrar när i helvete fascinationen för de här äckliga orden ska ta slut. Då frågar den lilla rösten:

"Mamma, betyder bajsig ko cykel?"

Mäh! Vad är det nu för dumheter någon har tutat i flickebarnet, hinner jag tänka innan jag faktiskt uttalar det engelska ordet för cykel. Och tamejfan: Det lät ju precis som "bajsig ko".

Tror det klassas som krigsskada

Man kommer till jobbet, hänger av sig jackan, tittar ner på magen och ser en intorkad brunaktig fläck. Första tanken är självklart: Ånej - bajs!

Mina barn är nu fem och åtta år. De mest kritiska åren är alltså över och jag vågar nog påstå att jag passerat stadiet då man råkade gå ut bland folk i nerbajsad tröja. Men hjärnan har inte riktigt hängt med. Den stackarn har väl blivit helt nedbruten av åtta års osammanhängande sömn. Och faktiskt så räcker det nog med en endaste liten bajsincident för att känna sig traumatiserad för livet. Alltså reagerar den helt spontant, och med ett förvånansvärt stort lugn, då den sammanfattar situationen som att jag blivit en sån där person som går ut bland folk lite till vardags men inte bryr sig nämnvärt om personlig hygien.

Vad fläcken var för något? Ingen aning, men det varken luktade eller smakade bajs.

(Men skärp dig för fan det är väl klart att jag inte smakade på bajset, det blev ett snärtigare avslut på det sättet. Nån jävla värdighet har jag väl kvar i kroppen.)

Du är inte ensam om att inte vara ensam.

Som vanligt hänger det en unge i handtaget. Det är nog en lag att det måste vara så, att om en mamma går på toa måste en unge hänga på dörren och försöka ta sig in. Som vanligt fräser jag att de ska låta mig vara när jag är där inne.
Då hör jag barnet som bor i lägenheten under vår. Och jag hör barnets mamma, mycket tydligare än barnet eftersom ljudet färdas bra genom ventilen. Hon säger bestämt att hon faktiskt vill vara ifred där inne. Jag funderar på om jag ska ropa till henne. "Jag hör dig! Du är inte ensam!" Men jag tänker att det kanske blir fel, för vi vill ju vara just det: ensamma. Man vill ju inte tränga sig på.

Så jag sitter tyst men känner ändå fin gemenskap eftersom jag vet att jag inte är ensam.

Tekniktips: Såhär gör du när knappen på din iPhone slutar fungera

Har du märkt att knappen på din iPhone blivit seg och att det är svårt att stänga appar? Lugn, det finns en lösning.

Man kan konfigurera knappen genom att öppna en väderapp och trycka in en massa (två) knappar, men det kan ses som en kortsiktig lösning eftersom knappen garanterat kommer behöva konfigureras på nytt igen om en sisådär två-tre år nånting.

En bättre lösning är att ha lite tålamod och arbeta med tumstyrka. Varje hård knapptryckning stärker de små musklerna i tummen så att du blir en stark smartphone-användare utan förslitningsskador. Efter bara några månader av ihärdigt tryckande kommer knappen att ge sig och en synbar spricka kommer uppstå. Nu är det bara att prova vilken av knapphalvorna som fungerar bäst och köra på den.

Lycka till!

Ironin alltså.

Vad var det nu jag skrev i förra inlägget. Att det är så roligt med barn? Att det är en sån ynnest att få lyssna på dem? Att de säger så roliga saker? Jag måste varit full.

Det jag hör nu är en arg unge som vrålar "jag hatar den här familjen". Jomen det är ju en rimlig reaktion på det att man måste gå och lägga sig.

"Humor"

Barn är ju för roliga alltså. Det är så underhållande att lyssna på dem, få ta del av deras funderingar kring stort och smått. Se hur de utvecklas till små sociala varelser som lär sig vilka knep man kan ta till för att få mamma och pappa att skratta. Det är verkligen en ynnest att få ta del av allt detta.

Men barn är inte fullt så roliga som de tror. På lågstadiet verkar de mer ha fokus på att få klasskompisarna att skratta genom att använda knep som uppkäftighet; något de självklart även testar på hemmaplan. Hysteriskt fnissande kan användas som svar på allt. De fattar det här med roliga historier men har inte lärt sig grejen med att de ska ha en poäng.

Jag längtar tills den här humor-fasen är över.